Men vägen till stjärnorna hade inte varit lätt, för långt innan han blev signad så hade han skickat demo-band till alla skivbolagen och fått nobben ifrån alla (om han ens hörde ifrån dom!). Det var först när Ad Rock från Beastie Boys fick sina händer på hans demo i Def Jams kontor och uppmanade Rick Rubin att lyssna på det, som något hände. Resten är som ni förstår historia! I dag lever han fortfarande i Long Island med sin 3:åriga son och 2:åriga dotter, på väggen hänger en grammy för Mama Said Knock You Out LPn (Det kunde ha varit en till, då han även vart nominerad för Strictly Buiness soundtracket) och han är i färd att starta igång sin egna etikett Uncle...

Men nu var han alltså på väg till Stockholm, så jag ringde genast upp skivbolaget för att kolla om hur många veckor han skulle komma så att jag skulle kunna förbereda mig ordentligt. Gissa om jag fick en ordentlig chock när rösten i andra änden sa att han landar om en halvtimma! Jösses! Här stod jag med en miljon frågor och på samma gång hade jag inte den blekaste aning om vad jag skulle fråga! Så det var en påtagligt nervös Bredkastare som gick in i Strands hotellrum och satte sig i soffan mitt emot Mr LL Cool J...

Trots att LL alltid gjort "riktig" hip hop, så har han stundtals utsatts för minst lika många smädelser och otidigheter som Hammer och Vanilla Ice. Hur kommer det sig att han gång på gång står ut med det och även slutligen lyckas med att återfå respekten?

-Jag gör vad jag gör! Säger han säkert, utan att låta kaxig eller arrogant. Han fortsätter "Jag kan helt enkelt inte vara någon annan! Det är som när du plockar upp en LL platta så är det just det, men vill du höra Public Enemy, Ice Cube eller Das EFX så får du ta och köpa deras plattor..." Enkelt eller hur!?.

Han sammanfattar sitt resonemang med att det ej handlar om vad andra gör utan om vad han gör och vad han känner, för endast då kan man stå för det man gör! Genom årens lopp har han blivit utsatt för kraftig kritik, för att vara arrogant och stöddig, men han menar själv att det bara handlat om att han varit rättfram och ärlig. Något som säkerligen kan uppfattas som kaxigt när det kommer från en ung rappartist då det är just den bilden som media gärna målar upp. Men nu när jag sitter med LL framför mig och kan bilda mig min egen uppfattning, så ser jag bara en mycket sympatisk och uppriktig ung man.

Det visar sig även ganska snart att det är just det här resonemanget om uppriktighet som kommer att genomsyra resten av intervjuen. För är det något som LL är väldigt mån om så är det att vara ärlig, dels gentemot andra men främst inför sig själv. Men nog kan uttalanden som "Om någon kvinna skulle vara med mig bara för att jag är LL Cool J, så har hon helt rätt... Jag ÄR LL Cool J!" lätt misstolkas från en ren självklarhet till ren kaxighet, eller hur?

På förra LPn som blev hans "icke"comeback till hardcore publiken använde han sig av den 27:åriga hip hop gurun Marlon "Marley Marl" Williams som producent. Denna gång har han även använt sig av den gamla kollegan Bobcat som numera ingår i Ice Cubes produktions team The Boogie Men samt den svenska hjälten Quincy "QDIII" Jones Jr. QDIII har tidigare, förutom att tillsammans med Karl Dyall jobbat under namnet Bezerk och gjort musik till filmen Stockholmsnatt, även producerat Young MC, House Of Pain rapparen Everlast och Da Lench Mob samt Tarrie B. Vad var det som fick LL att använda sig utav honom på tre av LPs spår?

-QDIII är min flickväns bror och han frågade en dag om han kunde göra något spår till mig, och det visade sig att han var extremt talangfull och även otroligt kunnig inom det tekniska området! Vi kommer här in på att samtala om vikten av en producents roll och han medger att han aldrig skulle vara så dum att han gick in i studion helt själv. "Det är bra att ha någon att bolla ideer med, och producenten är nyckeln inom all musik, även om artisten själv har en likvärdig roll!".

Något som hip hop producenter ständigt blir anklagade för är att de inte gör något utan att de bara tar andra människors kreativitet och förstör tidigare gjorda verk genom att lägga upp en eller två takter och sedan låta det upprepas under hela den nya "låten". Nu vet vi ju att så inte är fallet, då de säger det samma om Picasso och Miros målningar "Vem som helst kan göra modern konst!", har vi då miljontals målare av samma klass? Självklart inte... Så hur "försvarar" sig LL mot dessa angrepp?

-Varför skall jag? Det är som du sa ett sätt att jobba, som faktiskt är en konst i sig själv. Det hela handlar faktiskt egentligen om användandet av modern teknik! Om du har en fax hemma eller på jobbet så använder du väl den även om det finns ett postkontor i närheten, likadant är det med en sampler. Har du en så använder du den!

Den nya LPns mest spännande spår är Crossroads, där han och DJn samt producenten Bobcat plockat in en hel symfoniorkester till att backa upp honom! Då Bobcat tyvärr inte är med, så är det svårt att fråga något djupgående med inriktning på dess speciella produktion. För att stilla min nyfikenhet något, blir det till en fråga om vad som inspirerade honom att göra den. Han menar på att det var hans spiritistiska mentalitet som pockade på, och förklarar att man inte behöver ta titeln bokstavligt utan att man även kan se den symboliskt.

- Du kommer till olika korsningar i livet varje dag, där du måste välja mellan att göra en uppoffring eller att vara självisk.Musikaliskt så är inte steget med en hel symfoni orkester bakom sig så långt ifrån MTV Unplugged, där han var en av de första artisterna tillsammans med MC Lyte, A Tribe Called Quest och De La Soul att köra utan att backas upp med skivspelare eller DAT utan med ett liveband. Detta har ju visserligen nu blivit till en verklig medialtrend som alla vill hoppa på, men när LL gjorde det så var det inte så uppmärksammat.

Vad var det som fick honom att göra det? Svaret känns nästan självklart "När jag gör något så grundar jag det inte på vad andra rappare kommer att tycka och tro. DET är totalt meningslöst för mig!" säger han och poängterar.-För mig handlar det om mognad. Att vidga sina mentala vyer, helt enkelt, och att se mer!

Trots den totala friheten som ett liveband inger och dess möjlighet att jobba med människor, så har han beslutat sig för att på den kommande turnen gå tillbaka till hip hopens grunder och bara använda två skivspelare som ljudbärare. Mycket glad åt hans beslut, sticker jag in en snabb fråga om vad han tycker om skivbolagens toppstyrning angående vinylens död, och som varje hip hopare med självaktning tycker han att de stora bolagen borde fortsätta med vinyl. Men samtidigt inser han problemet med att ändra beslutsfattare och suckar lite uppgivande att vinyl från de stora bolagen nog bara är ett minne blott och att vi får hålla tummarna för att de överlåter vinyl rättigheterna på de små oberoende bolagen...

När man hör hela hans resonemang om andras åsikter så börjar man så smått att förstå varför han gjorde I Need Love OCH aldrigt gjort avkall från den eller hymlat med det. Men även om man mer eller mindre fått svar på frågan om den låten, så kan jag inte låta möjligheten rinna ur mina händer, så...

-Folk måste förstå att för att hip hop skall kunna fortsätta att växa, kan vi inte begränsa vår publik och vi måste sluta med detta nonsens att vara rädda för kärlek och ömhet. Var i hip hopens "regler" sägs det att det är fel med sådana känslor? Jag kan inte fatta var folk har fått det ifrån. Vi måste kunna uttrycka oss konstnärligt och följa våra drömmar och ideal.

Visst kan du rappa om dig själv och hur hård du är, men LL försöker inte dölja sin känsliga sida och det faktum att även en hårdnackad rappare behöver kärlek. Men runt omkring honom snackas det bara om "Fuck a bitch, slap a hoe!" etc. Han fördjupar sig i diverse liknelser om att varför skulle man vara tvungen att äta samma mat hela tiden, när det finns så mycket att välja på och drar paralleller till Crossroads samt menar även att variationer är livets krydda! Men skulle han kunna göra I Need Love igen?

-Jag skulle göra den igen, och igen, och igen... Och igen! För jag kommer alltid att behöva kärlek, vare sig det är från Gud eller kvinnan vid min sida och jag tror att alla behöver det, även om vissa hävdar att de bara vill ha en gangsta bitch... Jag tror faktiskt att en bidragande orsak till att den blev så stor som den blev, var att den var så ärlig, den kom från hjärtat. Jag kände för att göra den och gjorde även så. Punkt slut!

Så här i efter hand av intervjuen har jag börjat se I Need Love i ett helt annat ljus. Jag har nu till och med börjat att jämställa den med Rappers Delight, Planet Rock och The Message! Varför? Jo, den gemensamma nämnaren för dem är att de har fört rappen in i nya områden. "..Rock" plockade in teknologin, "Message" la substans till de annars bara skrytbaserade texterna och "..Love" gav rappen ömhet!

Många säger att rappen måste utvecklas och visst var Das EFX något nytt, men det är samma sak som det var med NWA, dvs det var inget riktigt nytt utan dessa gjorde det bara bättre. Det som händer NU inom hip hopen ligger nästan uteslutande på den alternativa scenen. För det är nämligen där som de försöker tänja på gränserna, medan dagens hip hop alltmer endast sätter upp regler och ramar in sig själv inom ett snävt stängsel... Nåja, så här vaket såg jag det som sagt var inte vid detta tillfället, utan jag tyckte det hela kändes väldigt penibelt...

Nästan lika pinsamt kändes det att ta upp den smått legendariska fejden mellan LL Cool J och Kool Moe Dee, men jag kunde ju inte undgå tillfället. Så jag gör något som jag försökt med i flera år och krymper till en riktig lilleputt och viskar nästan fram frågan... Mycket riktigt så fnyser LL till, och ger mig en blick av blandad förvåning och irritation innan han säger att hela Rodney King händelsen har nog fått alla att inse vi behöver solidaritet och gemenskap istället för barnsligheter och omogna fasoner!

Puh! Där fick lilla nyfikna jag... För att jag skall repa mod till mig att fortsätta så tar jag till den alltid lika passande frågan om vad han tycker om hip hop idag, medan jag återhämtar mig och kommer på något mer intelligent att fråga:

Att LL går de vägar som passar honom har vi redan fått klart för oss och när vi ser på hans filmkarriär blir det ändå tydligare, för förutom rollen som dörrinsparkande rappare i legendariska filmen Krush Groove så har han inte valt några typiska rap roller, ej ens sådana som kan väntas av en rappare. Visserligen så var ju Ice T polis i New Jack City, men det var ju också en prestigefylld huvudroll samt att rollfiguren hade en mycket hård attityd. Men när LL dyker upp som polis i The Hard Way mot Michael J Fox och James Wood, så är det i form av en liten biroll och han är väldigt tillbakalutad. Nu senast så finner vi honom i Barry Levinsons lätt surrealistiska Toys, där han spelar mot Robin Williams. Vad har gjort att han just valt dessa roller...? Svaret är dock ganska väntat då det igen handlar om HANS vilja och inte några trendsättares.

- Just rollen i Toys tog jag för att min rollfigur hade en viss integritet och den tillläts att utvecklas samt att den hade en positiv karaktär, men det viktigaste var att den inte visade någon stereotypisk bild av färgade. Här lägger han även till att han hatar alla former av stereotyper som att kvinnor är horor eller att vita inte kan dansa eller spela basket, men det är inget som han aktivt kan göra något åt.

Hans ord om stereotyper får mig att tänka på mitt "sammanträffande" med Da Lench Mob några veckor tidigare, där de förklarade för mig att alla vita, framför allt europeer, var djävlar. Även om jag är lättad av vad LL just har sagt, så är jag trots allt lite nervös över svaret när jag ställer honom inför samma fråga. Fnys-skrattande över Lench Mobs ställningstagande och min nervositet säger han att alla har väl rätt till sin uppfattning, men att han själv bedömer varje individ personligen på dess karaktär.

-Jag försöker se kärlek i alla! För mig så finns det inget svart och vitt, för antingen så finns det kärlek eller ej och den blir inte sämre eller bättre med din färg. Så enkelt, eller svårt, är det!

Han för sedan resonemanget över till djävul termen och menar att det finns sådana i båda lägren och att det inte har något med ens färg eller ursprung att göra. Det viktigaste för LL är att få folk att dansa, svettas och att ha roligt. Det kanske låter väldigt flower power aktigt, och främmande från den politiska scenen som rap just nu står på, men när jag hör LL säga det så låter det väldigt ärligt och uppriktigt utan att vara oengagerat. För han säger även att han skulle kunna säga "hjälp de hemlösa, barnen och hela världen" i sina låtar, utan att det i praktiken skulle betyda någonting.

Men att däremot köra lite partylåtar och sälja massor av skivor för att ge av DE pengarna till viktiga ändåmål ger något. På allt detta om att vara "färgad" lägger han till:

-Jag behöver ingen Afrocentrerad rörelse för att säga att jag är svart. Det är något som jag vet själv sedan min födsel. Jag följer inga trender, jag gör vad jag gör och gör vad jag känner... Jag är ärlig.

Fortsättning.. >>

<:: Tillbaka!