Fortsättning. (tillbaka)

Han har fått mycket skit från många håll för att han aldrig tagit en riktig pro-black inställning. Men få sa något när han medverkade på KRS Ones H.E.A.L. projekt eller ger honom kredit för att han verkligen GÖR något för de svagas och framför allt barnens situation (och inte likt så många andra bara pratar om det!) då han håller på att bygga upp något som kallas för Camp Cool J, och är för alla stadsbarn som aldrig har råd eller möjlighet att komma ut på landet. Mycket hedervärt! Han har även varit med och bidragit till ett sjukhus på Elfenbens kusten i Afrika, där han även blivit krönt till Chief Kwasi Achi-Brou som betyder "Stark man född på söndag". Mer än någon annan kan tyckas...

Vid sidan av den afrocentrerade hip hop rörelsen, så har vi ju den sk. Gangsta rappen och om den säger LL kort och gott att om du är en gangster så är det klart att du skall rappa om det, men om du inte är det... Det är ju också inom just denna genre som man har stött på problem med P.M.R.C. (Parents Music Resource Center - bildades av president frun Tipper Gore 1985) och censuren i allmänhet. Hur ser LL på hela denna mani...

-Som jag ser det, så skördar man det man sår! Och som i dag VET du att vissa stationer inte kommer att spela din låt om du har obsceniteter i dina texter, så det är upp till dig. Det finns dom som är medvetna om detta och ändå gör det och ändå säljer skivor. Sedan så har vi de som bara följer efter och gör som alla andra för att sedan när de upptäcker att deras låt inte spelas i radio undrar varför och sedan börja klaga på censur.

Slutligen så frågar jag honom om hur han som pionjär... Men redan där avbryter han mig vänligt och säger "Nä, jag är ingen pionjär eller veteran, för pionjärer är de första att ta smällarna och jag var definitivt inte bland de första, medan veteranerna är de som drar sig tillbaka, och det tänker inte jag göra!"Skrattande försöker jag formulera om frågan angående hur han ser på sina första plattor jämfört med nu... Eftertänksamt svarar han.

-Jag ser alla som var sin tids- och personlighetsdokument över just den perioden som de gjorts, för när jag gjorde dem så var det JAG och vad JAG ville och det är inget som kan ändras på bara för att tiden går! Den nya är Jag, lika mycket som I Need Love och Radio LPn!

Innan jag måste gå så avslutar LL med några mycket tänkvärda ord om rappen och hip hopens framtid.

-Vi måste sluta tro och hävda att en rappares värld bara sträcker sig så långt som hans kvarter. Vi måste inse att bara för att du jobbar med rap, så betyder det inte att du inte kan försöka upptäcka och utforska ett större spektrum av ideologier, koncept och andra saker i stort! Han sätter slutligen fingret på spiken när han säger "Det som begränsar rappen är det faktum att de flesta verkar vara rädda för att göra vad dom SJÄLVA vill och istället totalt koncentrera sig på att göra samma sak som tidigare, vilket de vet att andra gillar!".

-Rappen har äntligen vuxit upp.

Publicerad:
Underground Productions, September 1994
Gjord av:
Andreas "Broadcaster D" Melin

Här hittar vi en riktigt ung LL fylld med tonvis av attityder, uppbackad av trummaskiner och ett chucka chucka scratchande som endast Eric B kommer iväg med idag! Producenten var Rick Rubin, som här gjorde mellantinget mellan Beastie Boys hårda vildhet och Public Enemys samlade skrän. Bland spåren här så hittar vi den odödliga 808 rysaren Rock The Bells som finns i ALLA scratch DJ´s skivbackar. Minst lika hårda är även I Need A Beat samt att 808´s B-O-O-O-M utnyttjas till sitt yttersta på You´ll Rock. Inte att förglömma bland klassikerna är Radio, som även var med i Krush Groove filmen. Att LL tittat in Run DMC´s teorier märks tydligt på That´s A Lie och I Want You för tankarna till old schoolarna Whodini. Vi fick även en försmak på den känslosamma LL i I Can Give You More (som endast är något hårdare än I Need love som skulle komma två år senare). Detta är kort sagt en riktig B-Boy klassiker!

Här var fortfarande det mesta fortfarande trummaskinbaserat, även om någon loop nu börjat hitta sin väg in i LL studion. Kanske beror det på att den gitarrälskande Rick Rubin, nu fått lämna över den svarta produktionsstolen till LA Posse (som kanske är mest kända för det som dom gjorde till Los Angeles rapparen Breeze). Nåväl, bland spåren märker vi den tunga Get Down med sina wah wah gitarrer samt den otroligt funkig och lika förbisedda .357 Break It Down. Även här hittar vi ett spår med klara Run DMC inspirationer i form av den Chuck Berry loopade Go Cut Creator Go. Mer 50-tal samplingar blir det på det riktiga bottennappet The Do Wop. Sedan så har vi "DEN" 808 baserade kärleksförklaringen, I Need Love... Tycka vad man vill om den, men slutomdömet kan bara bli... Hårt... Stenhårt!

Det finns två ord som beskriver detta album väldigt bra, och det är Förbisett samt F-U-N-K-I-G-T! För här kom de funkiga looparna på löpande band... Men tyvärr, vid detta tillfälle så hade i stort sett alla bara hans I Need Love och hans karaktäristiska kangos i minnet, därav så blev det att de flesta skippade detta album..! Oj vilken miss!! Vill du gör skäl för att kalla dig original B-Boy eller bara hip hopare MÅSTE du nog se till att ha detta album! För detta är precis lika lysande OCH förbisett som Beastie Boys genialiska Paul´s Boutique...! Bland favoriterna så hittar vi Droppin ´Em och Big Ole Butt, två otroligt funkiga jamms och det funk spåret Jealousy. I funkens utkanter finner vi även Clap Your Hands. Tyngd i den nu klassiska andan ansvarar It Get´s No Rougher för och jag kan inte förstå varför så många klagade på I´m That Type Of Guy? Enda "missen" på denna platta är hans tilltro till I Need Love, då han nu inkluderade hela TRE ballader! Nåväl, resten är så funkigt att man lätt ändå har överseende med det!

Behöver jag säga något överhuvudtaget? Den odödliga frasen "Don´t call it a comeback!" från det Sly Stone samplade titelspåret säger det mesta, eller hur? Men nu stannar det ju inte med det, för vi har ytterligare en nutids klassiker i Boomin´ System med sin En Vouge loop! Själv så är jag även otroligt svag för den T-U-N-G-A Mr Goodbar som bygger på samma loop som BDP hade på Still Nr1. Ett annat lite förbisett spår är posse låten Farmer´s Blvd samt även Power Of God med sin klassiska funk loop som många har missat... Inte att förglömma bland de tunga spåren är den totalt lysande remixen av Jinglin Baby från förra plattan! Den softa romantiska LL finns självklart även med här, men denna gång så ser han till att ha swingat virveln lite till den softa swing-aktiga Around The Way Girl och den lika softa, om ändå med ett ordentligt skönt swing sväng, 6 Minutes Of Pleasure. Det är ingen lek längre! T-U-N-G-T!

Det är nu åtta(!) år efter det första albumet och hela tre år sedan förra LPn. Efter den så har vi endast mött honom på de då nyblivna stall-polarna och nu splittrade EPMDs LP Business As Usual (Def Jam/C 47067), Keith Sweats Keep It Comin´ LP och KRS One´s H.E.A.L. Yourself (Elektra/O 66511) samt på Whose Afraid Of The Big Bad Wolf (Columbia/COL 657592 6) som han gjorde åt Walt Disney. Jag förstår att han har velat ta sig tid att göra detta album för att inte råka ut för samma kritik som han drog på sig vid sin förra storhetstid... Likt efterföljaren till Radio där vi först möttes av en hårdslående singel, här i form av Marley Marl producerade I´m Comin´, för att sedan råka ut för I Need Love, var jag rädd att vi skulle möta ett liknande problem här. Även om jag försökte lugna mig med att både Boomin´ System och Mama Said Knock You Out var singlar från förra LPn. Det var först efter jag hört hela denna LP som jag kunde andas ut... Det ÄR hårt hela vägen! Men förutom de traditionella hip hop looparna och programmeringarna så finner vi här även violin, cello och harpa vilka definitivt inte är några av de instrument som man tänker på i samband med hip hop och live instrument. Men det blir lika självklart uppenbart koolt på Crossroads, där vi även hittar swingtjejerna från M&M och Nicki Richards uppbackande på det vokala. Förutom denna genialiska blandning så ansvarar även hans gamla side kick Bobby "Bobcat" Erving (som numera ingår i Ice Cubes produktions team The Boogie Men), för Ain´t No Stoppin´ This med sin klassiska Dramatic´s loop och den softa men väldigt tunga Diggy Down. Båda på vilka han använder sig av vår favorit från DOC och NWA plattorna, Stan "The Guitar Man" Jones! Man märker på dessa spår att Bobcat och LL är de som känner varandra bäst då det är i deras samarbeten allt funkar smidigast, även om de andra gästproducenternas bidrag är mycket bra. De gamla producentstallet med Bobcat och Marley Marl, fylls som sagt nu ut med bla den svenske Quincy "QDIII" Jones III som proddar Buckin´ Em Down, där LL prövar på ytterligare lite nya vokala övningar. Ett pris för årets mest oväntade och längsta hip hop titel lär nog gå till den Smooth Operator lika Pink Cookies In A Plastic Bag Getting Crushed By Buildings!! LL forsätter med nya teorier, som klart inspireras av Cypress Hill och Naughty By Nature på No Frontin´ Allowed där vi även möter Lords Of The Underground. Vi träffar ytterligare en gäst i form av Lt Stitchie på den reggie influerade Straight From Queens. Hela plattan smyger omkring i 100 BPM, och lär nog bara smyga omkring i omgivningen... Om man tänker på hans filmer så kanske man får en vink om vad det hela handlar om. För då den förra hårdslående LPn samspelade med filmen The Hard Way kanske du förstår vad som händer här, då denna långspelare kommer i samband med visningen av Toys!...

<:: Tillbaka!