Föreställningen om att hip hop bara kan vara afroamerikansk gatukultur, med gott om obsceniteter, raseras när man möter Engelska Stereo MC's.

Här har vi istället två tillbakalutade bleka engelsmän, politiskt intresserade och inte en svordom på vinyl. Det är kanske just därför de är så intressanta...

Efter skolan flyttade Rob "Rob" Birch och Nick "The Head" Halam till London och började med att göra musik hemma i sovrummet, vilket så småningom slutade med att de tillsammans med John Baker och DJ:n Ritche Rich startade skivbolaget Gee Street. Resten är, som de säger historia, och en mulen dag i slutet av '92, mötte jag de båda på Melody här i Stockholm. Efter en kort stunds samtal om den Svenska hip hop-scenen och dess ny-renässans, lyckas jag flytta samtalsämnet över till dem själva.

Gruppens mest pratglade medlem, The Head, förklarar då genast sin syn på den i hans tycke, alltför stagnerade och konservativa mentaliteten som råder inom hip hopen.

- För oss handlar det inte om att göra beats och loopar som våra polare diggar eller s.k. säkra takter, utan om att sammanställa musik som låter annorlunda, precis som det var i hip hopens begynnelse. Grandmaster Flash, Kool Herc och de andra pionjärerna kopierade ju inte andra eller följde musikens gängse regler, utan de var nyskapande och experimenterade. Det är därför som de fortfarande finns kvar i våra sinnen och klassas som vår musiks grundare. Tyvärr verkar allt för många glömt bort just detta och tror nu att hip hop måste låta på ett visst sätt!

För visst är det så, alla nya vägar som någon tar och blir populär med, blir genast kopierade av hundratals andra och resulterar i att ett bra försök till nyskapade, blir bara till en urvattnad kliché! Själva har Stereo MC's alltid försökt att skapa sitt eget sound och de är samtidigt mycket medvetna om att inte göra något bara för att det är annorlunda.

- Vi försöker skapa ett sound som är individuellt för oss och inte uppbyggt på samma breakbeat-loopar som alla andra använder, säger The Head och poängterar att det är det som det hela handlar om! Han förklarar vidare att det var också detta som var orsaken till att de hade det så svårt att bli accepterade av Londonpubliken i början. Men det var inte bara för att musiken skapade egna regler, utan framför allt det faktum att Rob bejakade sin egen accent som irriterade folket i den Engelska huvudstaden, då de tyckte att man skulle låta Amerikansk.

- Vi skulle ha känt oss löjliga om vi hade försökt oss på det, för det är ju meningen att det skall handla om var du är, hur du känner och hurdan du är som människa, kort sagt hur du lever!

Men just denna Amerikafixering, har länge varit ett problem för de Engelska grupperna. Vissa har gått så långt att de har pressat upp sina skivor i 33 varv, istället för den Europeiska standarden 45, och slopat själva etiketten så att det ser ut som en promotion skiva från USA! För det är nämligen så att vissa DJ's bara kör Amerikanska skivor!

Med detta i bakhuvudet såg den banan som gossarna stakade ut för sig själva att vara ett riktigt självmordsförsök, men det visade sig senare vara deras lycka.

The Head fortsätter dock om de Amerikanska "reglerna" och tar upp den afrocentralisering som rått ett tag inom hip hopen. Han menar att en del varit väldigt bra och har fått folk att få upp ögonen för problemen, men i längden så känns det bara billigt.

- Många band som tar upp det nu, gör det bara för att det är hippt och kan inte nämna något som verkligen har med det hela att göra, säger han suckande.

När jag påpekar det faktum att många "medvetna" känner till ledarna i Afrika och USA, men har ingen aning om vem som styr i det landet som de själva lever i just nu, nickar både Rob och The Head febrilt och håller med mig.

- Det är rätt att känna till andra kulturer, men om du inte känner till din egen kultur (där du lever just nu) och vad som är rätt och fel med den, så är du egentligen ingenstans!

De tillägger unisont:

- Själva pratar vi inte om afro-centrisering, bortsett ifrån att vi känner till det, för det är inte hur vi lever, det är inget problem som vi haft..!

Efter en kort diskussion om den politiska situationen i England, fortsätter vi prata om musiken. Och det första påståendet som jag slänger ut mot dem är att medan Gunshot, Blade, Silverbullet och den största delen av Engelsk hip hop är centrerad kring massiva och febrila trummor, så verkar det mer handla om känslor än attityder i Stereo MC's fall. Återigen håller de med mig och menar på att istället för "Wham! Baam! Uurgh! I don't like this! I don't like that!", så vill de komma mer in i folks medvetande och sakta föra in en känsla.

- Den attityden som de andra använder må appellera till den gemene hip hoparen, men för de som egentligen borde lyssna på de budskap som dess grupper sprider, är det bara stökigt och skrikigt!

Om den Engelska hip hopen beskrivs som hardcore, vad tycker dom då om en benämning som "mental hip hop" för deras sound? Rob, som mest svarat nickande lutar sig fram och lägger pannan i veck innan han svarar.

- Det är mycket rimligt. Faktum är att jag själv faktiskt ibland tänker så, för oftast är det så att jag bara uttrycker mitt själstillstånd.

The Head fortsätter och tar oss tillbaka till den exprimentlusta som vi tidigare talade om.

I bland blir jag riktigt frustrerad på hip hop-publiken. Jag känner att allt de vill att vi skall göra, är bara det som väntas... De klarar inte av att acceptera något som försöker att ta sig in i en Annan atmosfär, vilket gör att man som artist blir väldigt hämmad.

Han tillägger att han tycker att de flesta grupperna i England bara gör sina skivor för sin egna lilla klick. De experimenterar inte tillräckligt, och detta gör de på de banala grunderna att det dom gör är - tror dom - "hardcore". Vad är en hardcore skiva? Är det för att det låter hardcore eller för att den har ett tungt budskap?

Detta för oss in på texterna. Själv har jag inga problem att citera några rader från Ice T, Rakim eller Chuck D etc, men trots att jag har lyssnat intensivt på Stereo MC's under långa perioder, så klarar jag inte att återskapa en enda rad! Så när jag lätt generad över detta smått penibla dilemma frågar om de kan förklara varför, skrattar de till och The Head säger:

- Det är väl som det vi diskuterade här om alla känslor, man kan inte återskapa en känsla i ord! Nä, skämt och sido så försöker vi att skapa texten som en integrerad del av musiken och inte som viss rap där du kan lägga vilka trummor som helst över utan att den ändrar struktur. Våra låtar fungerar endast intakta, i sin helhet.

Rob förklarar att han inte bara skriver något och sedan kollar vad den passar över, utan först så lyssnar han intensivt på musiken och sedan försöker han få fram en text som smälter in i dess atmosfär.

- För mig, så är det vårt huvudsakliga mål... Att ge dig en betydelse! Han fortsätter med att förklara att han är totalt oduglig på att skriva en storyrap, eller ens en låt med ett specifikt tema och klargör att det viktigaste för honom är att man har sin egen stil som man känner sig säker och bekväm med.

- Det måste ha något med dig att göra!, upprepar han eldigt gång på gång.

En låt som inte återfinns på någon av deras tre långspelare är Lyrical Machine, som använde sig av lite mer reggaeliknande toner. Vad hände egentligen med den? Båda börjar genast vrida sig lite i fåtöljerna, men tillslut klämmer en något obekväm The Head ur sig:

- Urhm! För att vara riktigt ärlig så var det ett sista försök att komma runt en konflikt som vi hade med vår DJ på den tiden, Cesare. Han ville att vi skulle göra sådant som alla andra gjorde, han hade en fix ide om att han annars inte skulle vara inne... Så på den tolvan engagerade vi alla i gruppen i skrivandet, vilket fick den att bli till en rörig smet och några dagar senare bröt vi samarbetet med honom. I samma stund som vi gjorde det, började vi med Supernatural och kände oss mycket nöjda med att vi inte behövde kompromissa mer.

Jag passar på att be dem berätta lite om alla deras album.

- 33, 45, 78 kändes nästan som ett samlingsalbum faktiskt, för vi hade jobbat ganska länge med alla låtarna. What Is Soul t ex, hade vi släppt på 12" ett helt år tidigare. Själva tycker vi att de två senare har mer av en röd tråd igenom sig, kanske tack vare att de gjorts mer koncentrerat och under en kortare tids period. Vi har mer och mer kommit underfund om vilka vi är och känner oss glada och nöjda med det! Speciellt på den senaste LP:n, då vi har turnerat så länge och mött så vitt skilda publiker. Vi känner att vi faktiskt nu kan göra vad vi verkligen känner för, utan något som helst tryck på att göra si eller så, bara på grund av att någon förväntar sig det!

Fortsättning.. >>

<:: Tillbaka!