Det är få journalister som har uppmärksammat rap musiken, en ännu mindre skara har noterat den kulturella sidan. Största delen av de journalister som har skrivit något om rap och hip hop, har tyvärr gjort det mer på grund av en tillfällig "hip-faktor" än på grund av genuint intresse. Journalister i allmänhet, kan skriva spaltmeter efter spaltmeter , om hur pianister förhäxar publiken och det sparsama genialiska med en trubadur, en pinnstol och en gitarr. Men när det kommer till hip hopen, som nästan har samma scen- uppsättning (En musiker och hans "enda" instrument), blir det till en kort notis om hur tråkigt och oengagerat artisten vankat av och an på scenen!

Skivbolagen själva är inte bättre, då de skickar ut press-releaser där nämner dem den nya gruppen, som i själva verket funnits i flera flera år, men nu ENDAST bytt namn! Ignorans eller ointresse...?

Nu när jag själv fått möta journalister från artistens håll, inser jag att kunskapen om vår musik sträcker sig till en kännedom om Sugarhill Gangs Rappers Delight [LYSSNA] [LÄS] , som av många räknas som den första renodlade rap skivan samt Grandmaster Flash & Furious Fives The Message [LÄS] som förde politiken tillbaka in i musiken. Men kulturellt... Jaa haa, jasså finns den en sån aspekt? Mer än musik!? Jovisst ja, klottraren ZIP! Det faktumet att när man använder sig av termen hip hop, så menar man faktiskt även dansen (Breakdance), målningarna (Graffitti) och en attityd...

För att den totalt oinvigde skall kunna förstå våra grunder och mål, så skall jag börja ned att försöka kasta lite ljus över denna 90-talets gatumusiks bakgrund. När vi kommer till rap texterna, så har jag valt att i största möjliga mån presentera dem i sin fulla form, så att man kan se hela sammanhanget och inte i lösryckta och missvisande stycken. Detta lämnar dig i positionen att granska, selektera och reflektera helt själv...