I början kunde folk gå till en spelning bara för att DJn hade ett visst trum parti eller break på en skiva som ingen annan hade hittat... Därav målade de flesta DJs snabbt över etiketten på "sitt" groove så att ingen annan skulle kunna använda det, utan att bara de själva kunde dra folk till sina fester på grund av "det" breaket! Samma mentalitet används än idag av bla DJ Premier i Gang Starr, som vägrar att till och med för skivbolaget avslöja sina loopar.

Något som förvånar är att många etablerade musiker, framför allt "fria och öppensinniga" jazz musiker, är så snabba att kritisera ungdomens konventions fria kreativitet, upprorshet mot etablerade normer och deras ohämmade intrycks uttryck: Sampling. Quincy Jones sa när han fick ett stort musikpris 1994, att en orangutang kunde använda en sampler. Frågan är om inte orangutangen skulle frambringa bättre musik på ett piano... är pianot där med något okreativt? är ett "lätt" ljud sämre än ett "svårt"? Frågorna blir många kring klumpiga uttalanden av ignoranta musiker... Bästa svaret får vi kanske från hip-hop gruppen Stetsasonic, då de tar till orda i Talkin' All That Jazz [LÄS].

Det finns dock musiker som inser vad hip hopen och dess sampling, gjort för deras, i många fall kanske, försvinnande karriär...