|
Wow!
Jag vet egentligen inte hur man kan summera det gångna året
i sin helhet med något annat ord! De svenska fullängds
hip-hop albumen har äntligen gjort sitt intåg, det första
Swedish Hip-Hop Awards gick av stapeln, en svensk
plockade hem första priset i MC FightNight. De
svenska samarbetena med amerikanska artister blir fler och fler
på skiva - de sträcker sig från Sage Francis
& Leo, Buck65 & The Narcissists till Formula
One & Copywrite. Vi fick även vår första
svenska hip-hop långfilm, Crackaparkz.
- Här kommer lite tankar och reflektioner från mig om året
för Streetzone och även för den svenska hip-hop
scenen i allmänhet.
Besökare och eldsjälar
Årets båda två sista månader såg vi besöksstatistiken
öka på Streetzone, och presenterade över 2.5 miljoner
resp. 3.6 miljoner hits per månad. Vi hade även äran och möjligheten
att få presentera Sveriges första hip-hop film: Crackaparkz
- till fullständig nerladdning... Vem hade kunnat tro det för bara
något år sedan? Både att det skulle finnas eldsjälar
som var villiga att lägga ner sin själ, tid och pengar på att
göra en underground film - och att den sedan även skulle finnas till
komplett nerladdning via Streetzone.com?
Göteborgsveteranen Sir Vääs, som är en av de som
ligger bakom filmen säger själv: "Det fanns inga som ville
satsa pengar på en film om hip hop kulturen så jag drog igång
skiten själv ändå! Jag har inte heller gjort detta för
att få en massa propps och kredd.. Det har aldrig varit min grej, det
var inte därför jag började måla graffiti eller rappa.
Med Crackaparkz hoppas jag bara få fart på andra kreaktörer
som kanske har mer tur med finansiärerna nu när vi gjort grovjobbet
med att bevisa att det går.. Jag är inte rädd för att bli
dissad (det har man ju blivit ett antal gånger tidigare, och det tillhör
oxo spelet) men en viss del av kritiken är som att kritisera en snubbe
som aldrig suttit bakom spakarna på en jumbojet och lyckas landa planet
ändå, men han gjorde det vingligt och ostabilt."
Jag tycker det är fantastiskt med folk som Sir Väss, som inte
bara brinner för något, utan även tar tag i saken... Precis
som Johan Kimrin tidigare gjort.
En tanke bakom det mesta
Jag kom inte in i rapscenen för något år sedan, då det
var en lukrativ branch. Jag har istället varit med och sett den byggas,
lagt mina stenar själv. Nu när jag sitter här med den erfarenheten
som jag samlat på mig, och inte längre har någon vilja att
stå på scen eller i rampljuset själv, så vet jag att
den kunskapen man inte delar med sig av, inte är värd något.
Kunskap får sitt värde först när man delar med sig av den.
Under mina gångna snart 20 år inne i hip-hopen, så har jag
fått så mycket - att jag nu vill börja ge något tillbaka.
Det var därför som vi startade skivbolaget förra året.
Redan innan den första Jakten På Under-Orden, hade jag satt
ihop CD-R regelbundet och skickat ut till A/R's på olika stora skivbolag.
Syftet var att ge dem en blick inifrån hip-hop scenen, så man skulle
undvika att saker som "Jag kan inte så mycket om detta, och har
inte hört så mycket, men detta låter ju riktigt kul..."
och att de sedan skulle satsa på någon av en rent slump - istället
för kvalitet. Till varje release fest för jakten, har vi skickat ut
inbjudningar till skivbolagens A/R's och de flesta av dem har också fått
ett exemplar av skivan. Vi har velat ge artisterna mesta möjliga utfall
av sin medverkan - inte nog med att folk i hela landet skall kunna få
ta del av deras kreativitet, och att man skall kunna ringa den valfri radiostation
och önska låten, de skall också få några minuters
uppmärksamhet i rätt sammanhang hos skivbolag. Den dagen som jag gör
detta för pengar, det är den dagen som jag också tar farväl
till hip-hopen.
Bakom det mesta som vi gör ligger inte bara en stor kärlek till kulturen,
orden och rhytmen - utan även en stor del planering, reflektion och avsikt.
Gör vi en logga, så vill vi ha ett skäl till varför prickarna
sitter där de gör. Den underliggande drivkraften handlar hela tiden
om att våga göra något nytt, att våga sticka ut hakan,
att våga stå upp.
Skivbolaget började leva
Vårt skivbolag som vi drog igång 2001, fortsatte att utvecklas.
Vår grundtanke om att inte låsa fast artisterna vid kontrakt. Utan
jobba på album till album, och ge folk möjligheter att ta sig ut,
blev mer konkret under det gångna året. Jag har varit med i musikscenen
sedan mitten av 80-talet, och jag har tidigare tackat nej till att jobba på
skivbolagsnivå. Men tackvare samarbetet med Gallery Music,
så kunde vi dra igång något som var unikt i Sverige. Ett skivbolag
som faktiskt inte tänkte på profit, kredibilitet och säkerhet
i första hand. Vi delade samma vision om att stärka scenen från
grunden och vara en plattform och inspirationsförstärkare.
Självklart så är det svårt att verkligen dela med sig
av såna visioner, och vi fick se under året folk som hade helt andra
förväntningar... grundade utifrån ett traditionellt skivbolagstänkande.
Personligen noterade jag problemet i att jag hade haft över 10 års
inkörsperiod till konceptet. Jag hade själv mognad vid tanken. Men
delar av hip-hop scenen idag, är ju självklart rotad i nuet och bygger
på en mycket skörare grund. Där omgivningens reflektioner har
betydligt större vikt. Men sen finns det folk som är fantastiskt mogna
och självständiga för sin ålder. Vi har dagligen förundrats
av Sam-E's insiktsfullhet och kreativa ansvarstagande. Det är harit
inspirerande att höra honom tänka, och se hur han formulerat sin vision.
Även Karl Kath imponerade med sitt engagemang och distans. Att mer
eller mindre kunna lägga sin egen karriär på hyllan under ett
år för att finnas där för sin fru Heli, under arbetet
med hennes album.
Året har också avslutats på ett imponerande sätt, med
vårt möte med AKEM. Den kärlek som han har till kulturen,
musiken, orden och tankarna är faktiskt oöverträffad i Sverige.
Jag kommer ihåg då han innan sommaren kom in på kontoret och
ville spela upp lite nya låtar. I vanliga fall åker CD:n in, volymen
upp, och så lutar mig sig tillbaka... Men AKEM gjorde något
som ingen annan rappare gjort innan. Innan låtarna gick igång ville
han berätta om känslan med dem och hans tanke bakom... När låtarna
sedan startade så lämnade han över ett papper med låt
texten, och insisterade på att vi skulle läsa texten samtidigt så
vi verkligen tog del av hans material. Allt detta gjordes med en sån uppriktighet
och djup känsla att jag var förbluffad i flera dagar efter... I normala
fall brukar folk bara vilja att man skall skratta åt deras punchlines,
eller säga att låten är en riktig klubb banger...
Motgångar och glädjeämnen
Sen finns det ju även besvikelser under året. Men det som jag minns
starkas är när vi hade ett möte med en av majorbolagens stora
A/R's och han hävdade att det fanns en limiterad marknad för kvinnliga
rappare. Vad spelar en artists kön för roll?? När sedan Expressen
fick en recensent att recensera Heli albumet på en halvdag, och
hon dömde ut det för att det lät hip-hop, och byggde hela sin
recension på texten till låten "Nu Ljuger Hon"
- men utan att notera låttiteln, eller den ironiska tonen - utan svalde
det med hull och hår... Ironi är svårt. Så kändes
det tungt. Speciellt som vår distributör fick problem i samma veva.
Men efter sommaren så har allt börjat hämta sig. Nu står
Heli på nomineringslistan till P3's nyinstiftande
musikpris: P3 Guld!
Därför känns det härligt att se att hon nu både har
viljan och möjligheten att stå på egna ben. Att vi har kunnat
hjälpa henne att bygga på den grund som har behövts för
att hon nu skall kunna gå vidare med sitt egna bolag.
Den första rapparen som vi kontrakterade utifrån våra tankar
om det nya bolaget, och att bygga samarbeten på album för album basis
istället för regelrätta kontrakt var Organism 12. Under
2002 förlängde han sitt arbete med oss, men när sommaren kom
så insåg vi att vi ville gå åt olika håll. Vi
hade olika förväntningar på varandra, men istället för
låsa upp någon - så valde vi att arbete vidare på olika
håll. Visst var det ett tufft samarbete, på alla sätt. Både
från att få äran att jobba med en av Sveriges bästa freestyle
rappare - men även på andra plan. Han hade sitt namn och leva upp
till, och vi hade vår grundtanke... Det var nästan förutbestämt
att det skulle gå som det gick även med de personliga relationerna.
Några har frågat mig om jag ångrar mig att vi jobbade med
honom, eller att samarbetet tog slut. Jag svarar lika säkert nej på
båda. Man måste både våga, och sen kunna släppa
och gå vidare.
Svensk mångfald
Detta var året som verkligen blev till starskottet för en etablerad
hip-hop scenen, och inte bara en handfull Stockholmsbaserade rappare, då
fullängdsalbumen äntligen började komma. Pst/Q's album
såg äntligen dagens ljus, och bjöd på en betydligt mörkare
bild än vad folk trott. Den där Blues gjorde sin återkomst,
där inget var förändrat - han är fortfarande en av Sveriges
bästa rappare och text skrivare, men behöver fortfarande helt andra
beats. Ken gick 100% oberoende och släppte sitt mellan album, via
en Livs butik ute i Hässelby. The Narcissists blev den första
gruppen som kompromisslöst satsade på det engelska språket
efter Looptroop, samtidigt som Looptroop släppte sitt andra
album som överraskade många med sitt mjukare sound Timbuktu
skippade engelskan och bröt nya vägar med sin "Gott Folk"
från albumet "Watt’S Dö Madderfakking Diil?".
Heli höll söderns fana högt och visade att allt handlade
om skills och inte om man pinkande stående eller sittande. Ison &
Fille gick tvärt emot alla hårda killar, och istället för
att lägga pannan i djupa veck, eller sätta på sig en tuff attityd,
så drog de mungiporna uppåt samtidigt som de fick med hela Sverige
att softa på deras sida av stan. Fjärde Världen fortsatte
att visa att det handlade om mer än musiken, och tog sikte på att
spegla hela världen. Svenska Akademien fick anledning att stå
som front gestalt för hela den nya svenska ragga influerade hip-hop scenen
med sitt album och Frotte kastade halm över storstadens asfalt och
bjöd upp till "Den Stora Daldansen". Året slutade i både
party och eftertanksamhet, då Lilleman faktiskt gjorde ett intressant
album med bra produktioner och Sveriges party veteraner Spotrunnaz satte
på party stålkastarna under årets sista minuter...
Den Svenska hip-hopens framtid
Det finns några musikjournalister som dömt ut den svenska hip-hop
scenen. Både att den skulle vara död, och att den skulle vara stillastående
eller t.o.m. gå bakåt. Med tanke på att det släpptes
strax över 10 svenska hip-hop album till vanliga butiker, så har
jag svårt att se sanningenshalten i det påståendet, om man
jämnför rent procentuellt med rock eller pop scenen. Sen så
detta eviga tjat om något nytt, utveckling o.s.v. - Hur många lyssnar
egentligen på något med utgångs kriteriet att det måste
vara nyskapande? Jag väljer att lyssna på något som jag tycker
är bra... och skulle det visa sig att det inte är innovativt, nyskapande
eller något sådant, bryr jag mig inte ett dugg om det. Är det
bra så är det!
Rent kommersiellt så har dock hela den svenska hip-hop scenen gått
ner ganska kraftigt. Och tyvärr så är det bland "våra
egna" som vi ser den trenden... T.o.m. Ison & Fille har svårt
att sälja sina vinyler - något som är direkt riktat till hip-hop
kulturen. För ett par år sedan så var det inte svårt
att sälja iväg 1.000 ex av en vinyl singel enbart i Sverige. Vad beror
det på att det säljs mindre? Är det det att allt fler släpper
demos till försäljning, och att de dyra albumen ändå dyker
upp på siter som mp3:or? Är det så att den svenska hip-hop
scenen minskar? Har folk tröttat på svensk rap? Låter allt
för likadant? Frågorna är många, och 2003 kommer det att
ställas på sin spets då Fattaru, The Latin Kings, Thomas
Rusiak, Glaciuz The I.C.Y., Melinda Wrede, Ken, Timbuktu, Paragon, Sam-E, Peshi,
Motorisk Afasi, Scoob Rock, Akem, Headtag, Close Creative Comrades, Petter,
Chords, Pst/Q, Organism 12, Don Diego, Svenska Akademien, Gubb, TR, Advance
Patrol, Ship Of Fools, Ayo m.fl har meddelat att de kommer att släppa
fullängds album under året. Mer än dubbelt så många
svenska hip-hop album som år 2002...
Världsmästare i sverige...
Hur sammanfattar man då detta år bäst? Det första som
jag kommer att tänka på är faktiskt en låt titel. Organism
12's låt "Världsmästarna i Sverige" från
hans debutalbum på Streetzone Records, sammanfattar den
rådande sitationen i Sverige. Alla är bäst, de är de grymaste
som finns, de är världsmästarna... men bara i sitt egna område!
Och det är just där som jag tror hip-hopen kommer att utvecklas!
Allt för många glömmer vägen de går på, och
fokuserar för mycket på målet. Det skall bli si och så,
man skall göra si och så. Att bära huvudet högt är
bra, men man måste och hela tiden titta ner och se vart man går.
Rent generellt så ter sig dock alla världsmästarna i Sverige
allt som oftast mest som bortskämda barn med rimblock, likt Vanilla
Ice bygger de upp historier om hur tuffa de är, hur hårda de
blivit att växa upp i medelklassvillan och rädsla för riktiga
konfrontationer. Men i deras egen värld så ter sig uttrycket världsmästare
i Sverige helt rimligt.
Det som dock glöms bort, är att en världsmästare bygger
sin karriär på talang, ödmjukhet, och viljan att ta sig framåt
mot nya mål, att alltid vilja bli bättre... Inte genom att beundra
sig i spegeln eller glansen från de hippa polarnas beröm. Man skiner
inte heller själv genom att smutsa ner omgivningen eller andra. då
blir det bara till glasdiamanter. Talangen och skickligheten ligger i glöden,
den ligger i att man älskar - inte att man vill bli älskad.
Detta är också det som riskerar att hålla den svenska hip-hopen
tillbaka. Alla vill vara den nästa Petter, Ken eller Promoe...
Väldigt få vill "bara" vara bra, och bli kända för
det.
Afrika Bambaataa sa nyligen "...Due to their lack of knowledge
about the whole of Hip Hop culture, many of our world's youth are mistaken in
thinking that activities such as: smoking blunts, drinking 40's, wearing a designer
label plastered across their chest, carrying a gun, or going to strip clubs,
are "Hip Hop". Hip Hop is being portrayed negatively by many artists
who work in the element of Rap (emceeing), and this negativity is usually instigated
and promoted by the record industry and various other corporations who exploit
the culture at the expense of the youth's state of mind and morality.".
Under julen så sa min älsta femåriga son bekymrat: "Vem
ger jultomten några julklappar?". Detta fick mig att tänka
på alla dessa artister som lägger ner tid och sin själ på
sitt arbete - så att du skall kunna ta del av det. Men plockas sönder
på forum. Och även om du känner för att stödja dem
genom att köpa deras musik, så kan du alltid kosta på dig några
uppmuntrande ord. De värmer och inspirerar. I stället för att
gå ut på forum och proklamera över hur mycket du hatar det
ena efter det andra. Gör dem som du tycker om en tjänst, ge dem ditt
stöd och ditt beröm. Istället för att smutskasta den ena
efter den andra, likt barn i en för liten sandlåda - stå upp
för dem som du bryr dig om, och väd de andra ryggen, igonera dem -
sprid inte skitsnack. Det klarar övrig media mycket bra själ. se bara
på den brittiska kulturministern Kim Howell som i en intervju påstår
att rapmusik glorifierar våld och droganvändande och att det dessutom
är ett kulturellt betingat problem hos människor som ser dödande
som en ren statusfråga.
- Låt oss fortsätta bygga en gemensam scen även under 2003,
och motbevisa alla de negativa olyckskorparna och skitsnackarna!
Andreas "Broadcaster D" Melin
Streetzone
| 
