En allmänt vedertagen benämning på Rap eller Hiphop över huvudtaget, tycks idag vara "The Game". Jag vet inte när eller var detta uttryck myntats ursprungligen, men jag antar att det är framsprunget ur slang för knarklangning i Amerikas förenta Stater. Som de flesta vet är, eller i alla fall var hiphop något som bidrog till, att främst ungdomar (som var i riskzonen för drogmissbruk och diverse annat kriminellt beteende), fick möjlighet att undvika att gå ett öde i fängelse eller i en kista till mötes och samtidigt få uppmärksamhet/respekt/bekräftelse genom att göra något positivt. Som "The Game" antyder handlar det om någon form av lek eller spel, där spelarna utgörs av de inom hiphop/rap aktiva människorna. The Game förknippar jag med lättklädda tjejer som dricker champagne i bubbelbadsvideos klängandes på blingiga rappare. Jag kan bara tala för mig själv men jag ser mig inte själv som en spelare i något spel, förutom möjligtvis en spelare i styrande makters sociala samhällsspel. Den rollen är dock inte helt och hållet självvald, till skillnad från min verksamhet inom hiphop/rap.

För att citera Dogge från Latin Kings i den gamla klassikern "Snubben" : "Det här är ingen lek, eller spel/ tror du det så tror du verkligen fel/…" Oavsett om han avsåg detta - "The Game" eller just livet i allmänhet så stämmer det bra in på hur jag ser på hiphop. Hiphop är livet, och då hur man lever aktivt. Ända sen rap blev The Game känns det som att folk i gemen har tagit det till sig.
Jag tycker inte att alla nödvändigtvis ska gilla och lyssna på hiphop, jag tycker inte att alla ska tycka att hiphop är häftigt och käckt.

Jag trodde att när större skivbolag och artister fått upp öronen på massorna och rotat rapmusiken i folkhemmen över hela världen skulle den musik som jag gillar få mer spelrum och fler musiker av det slaget skulle få möjlighet att leva på att göra den "obskyra" musik som de gör. Men istället så spelar dessa skivbolag och artister massorna i händerna och ger dem lättsmält hip pop… Jag förstår inte, de har ju världens möjlighet att visa vad de verkligen går för men inte då… Det är väl lika bra, för till och med jag skulle tröttna på Mobb Deep om jag hörde dem så fort jag gick förbi en trendmedveten affär i vår kongliga hufvudstad. För att ta Mobb Deep som exempel så tycker jag att de har lyckats behålla sin råhet och ändå lyckas leva på den musik de själva vill göra, och det är det som skiljer hiphop från the game. Att göra det man själv gillar utan att kompromissa är själva kärnan i kreativt leverne. Om folk gillar det man gör är det ju perfekt, men om så inte är fallet kör man sin grej ändå. Är man däremot med i the game verkar man haka på allt nytt för att försöka snärja dansgolvsfolk.

Hiphop är jävligt personligt för mig just på grund av omvärldens beteende när hiphop förts på tal och man har tvingats att försvara och framhålla de positiva effekterna hiphop har på människor. Det här var på den tiden då den första hiphopvågen dött ut. Jag brukar säga att jag gör musik och sjunger, annars kommer frågor som inte beror på nyfikenhet, utan på trendmedvetenhet.
Det är inne att gilla hiphop. När det kommer fram till slut att jag rappar och gör beats kommer ofta frågor som: "Kan du battla som de gör i 8 mile?" Jag har inte sett den filmen och känner inte särskilt mycket för att göra det heller. En hollywoodproduktion som uppenbart är till för att underhålla massorna verkar inte så intressant. Sen kan man ju se på det på ett djupare plan som dock är spekulativt men, jag undrar till hur stor del det krig som nu pågår, har finansierats av filmens huvudpersons musikexport. Det är så genomskinligt och väntat, att kritisera sin stat och tjäna storkovan på det, haha äkta kapitalism men det tycker inte folk för "killen säger ju att han inte är det i texterna, han hatar ju sånt"… Skitsamma, tillbaka till ämnet, att battla är ju något som händer varje dag med polarna, det var ointressant för "vanligt" folk innan filmen kom men nu är det coolt.. Det gillar inte jag.
Jag må tänka elitistiskt, men jag tycker att hiphop inte är något som man tar sin tillflykt i för att det för tillfället är i ropet. Hiphop är enligt mig inte avsett för massorna. Jag uppskattar om många skulle köpa mina skivor för att de gillar min musik, men om de inte gör det så gör det ingenting, mitt behov att uttrycka mig är redan uppfyllt! Jag gör musik för att jag mår bra av det, för att jag är en MC, och oavsett om det släpps eller inte så kommer jag att fortsätta göra musik. Folk brukar fråga mig varför jag inte har skivkontrakt, det har inte jag något bättre svar på än att jag inte behöver det för att göra musik. Jag behöver egentligen inte mer än en takt, min hjärna och min mun, och det har jag redan. Sen kanske det i verkligheten beror på att inget skivbolag tycker att min musik är tillräckligt het för att fylla dansgolv, vilket jag i det närmaste ser som en komplimang!

Det är inne att dansa till hiphop. Jag har aldrig dansat till hiphop, hiphop för mig är inte dansvänligt, det är adrenalingivande, oavsett om det rör sig om hårda beats med skrikig rap eller lugna beats med samtalsliknande rap. Ragga är dansvänligt däremot, den trenden har dock inte riktigt kommit ännu, men det är en helt annan grej som inte jag tar upp här.

Hiphop idag, eller rättare sagt den hiphop som jag tvingas höra varje gång min klockradio går igång med undantag från vissa trevliga program på exempelvis P3, är inte något som direkt förgyller min dag. Jag är uppriktigt glad att människor kan livnära sig på sin musik och jag skulle vara lycklig om jag kunde det. ( Detta förutsätter att jag inte tvingas ändra något. ) Det jag inte har respekt för är när man som MC anpassar det man gör i syfte att framställa en perfekt produkt, det vill säga när man kompromissar bara för att sälja. Det är inte hiphop enligt mig, hiphop är att visa prov på sin egen originalitet som kommer inifrån. Vissa behöver inte kompromissa någonting, utan tilltalar i stort sett alla ändå och jag kan bara säga grattis till er! Den som satsar på att leva på rap råder jag att skaffa en utbildning eller ett jobb vid sidan av. Det hemskaste man kan göra är att ställa krav på sin egen kreativitet att den ska löna sig monetärt. Har man ett jobb kan man åtminstone skapa utan krav på att få in pengar och har man tur kommer en dag många människor att gilla det man gör utan att man behöver kompromissa och då kan man ägna sig åt det man älskar på heltid. Kommer den dagen inte, vilket den inte gör för de flesta hur gärna man än vill, har man alltid glädjen kvar i att skriva ner tankar och lägga dem på beats för det är inget som hindrar det.

Detta leder mig osökt in på företeelsen Underground.

För några år sedan skulle alla vara underground och de som siktade på en karriär inom rap dissades. Då var det inne att vara "Playerhaters". Idag är det snarare tvärtom, om man inte siktar på en karriär som innebär stjärnstatus i slutändan blir man dissad. För mig är underground synonymt med subkultur vilket är synonymt med hiphop i dess begynnelse. Jag lever hiphop i det närmaste som det var i dess begynnelse och förstår inte riktigt vad som lockar i det nya.

Underground musik är för mig något som kommer till när någon sitter hemma och skriver texter för att han eller hon har något att säga, utan press från något håll att prestera eller höja försäljningssiffror. Det behöver inte röra sig uteslutande om hiphop, utan all form av musik där lekfullheten i kombination med spontanitet hos en kreatör är i fokus. Jag är väl underground, jag sitter hemma och rappar för att jag har något att säga och om någon annan vill höra det och gillar det jag har att säga är ju det grymt. Men att säga att jag avsiktligt gör rapmusik för att inte nå ut till folk skulle jag aldrig göra. Det faller sig dock ganska naturligt att inte många nås, dels för att jag inte kan finansiera en stor marknadsföringskampanj, (vilket behövs idag eftersom word of mouth inte räcker till med antalet aktiva), men även för att jag gör musik som bara ett fåtal tilltalas av och det är min stil. Jag skulle kunna ändra stil men då faller hela biten bort med självförverkligande och just det roliga i att vara kreativ, vilket skulle resultera i att musiken skulle bli som ett vanligt 9-5 jobb, vilket i sin tur sannolikt skulle döda min kreativitet.

Jag förstår inte människor inom hiphopen som tror och anser att alla bör eftersträva att synas och bli igenkända av allmänheten och klättra på listor. Hade jag velat klättra på listor hade jag inte gjort hiphop utan något helt annat, till exempel dansband. Det fina med hiphop är att det handlar om kreativitet som kommer inifrån. Inte något som kommer till för att underhålla omvärlden främst.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att en hiphopgala som hyllar de som är aktiva i Sverige inom hiphop är mycket bra. Men hur mycket gemene man än låtsas "vara nere" med oss nu så vet jag att de kommer inte vara det om några år när förhoppningsvis denna vågen dött ut. Det enda som räknas i detta "The Game" eller som jag kallar det: Livet, är vad man gör aktivt, oavsett om du breakar, målar, dj:ar eller rappar så har du min respekt när strålkastarljuset släcks och etern avlusas från rapmusik.

Lev livet, skit i spelet!

Fred och Lev väl!

AKEM the Penpacker, Anders K. E. Moberg från Headtag och Close Creative Comrads, Stockholm, kl. 04.13
2003