A'hem. Eh ja. Själv är man ju DJ nu förtiden. Micken ligger
på hyllan yao. Äntligen kan jag tjäna pengar på den
kulturen som var närvarande när man gick och förvandlades
från pojke till man. Fett soft, dom diggar att det är en turre
som står i dj-båset här i Amerikat. Jag kallar mig själv
DJ Muhammed Atta. Ingen fattar nånting och alla är nöjda
och belåtna. Det blir mest RnB dock, studenterna här blir inte
direkt i extas när dom hör vuxna män som rappar om att skjuta
varandra, säljer droger till varandra eller knulla varandras brudar.
Folk vill ha kul. Dessutom så finns det tusentals olika konsumenter
när det gäller svart musik. Dom som vill ha kul, dom som inte
gillar svennar, dom som hatar svennar, dom som är medvetna, dom som
är för medvetna, dom som inte bryr sig o.s.v. Klubbarna är
fett segregerade. Jag spelar på en innerstadsklubb. Publiken är
medelklass och stämmningen är inte direkt tuff. Åker man
ut till Vato Locco kvarteren blir det lite skillnad. Aja ni fattar va jag
menar, Dom av er som fortfarande inte har kunnat resa er från det
omogna stadiet, typ ni som lever för dagen, och köper Hiphop-blaskor
som XXL och The Source, ni vet att hiphop kulturen är
in thö state öf nine one one. Karaktärer som Benzino,
Eminem, och 50 Cent står i centrum för diskutioner
gällande hiphopen stadium och position. Får mig att tänka
på Sveriga.
Svensk hiphop: Feven, Ayo, Blues, Latin Kings, Timbuktu, Ken, Looptroop,
Ison & Fille och Eye N I. Petter också. Mobbade
barn med handgranater eller vad dom nu heter...
Känns som det behövs en redogörelse vad det handlar om.
Om rapmusik är ett litet barn, ja då måste hon eller
han läxas upp. Det var minoritets musik från början. Afro-amerikaner
och latin-amerikaner. Svårare än så är det inte.
Jag hade ett samtal med en person som stod bakom Ayo's andra skiva.
Jag frågade varför det gick som det gick. Eh, han svarade att
det hade att göra med att svenska ungdomar inte kunde känna
igen sig i hans texter, attityd och sedemera musik. Konstigt, dom kan
ju känna igen sig i pang-pang texterna från New York. Svenska
hiphop kritiker och arrangörer har nån slags bild av vad hiphopen
står för. Aftonbladet går vi inte in på.
Gidappas Tony Ernst skriver fyra-sidiga special artiklar om hur
Promoe borstar sina tänder medans jakten på den riktiga
sanningen går försvunnen. Jag kan tillägga att jag har
försökt få in min eget musik i hans tidning utan att lyckas.
Fråga nån som vet. Lootroop rappar om att deras Struggle
Continues, eller hur? Jag löser problemet på deras struggle
nu. Promoe, raka skägget och skaffa dig ett jobb morre. Vissa
av oss kan inte ens greja ett jobb. Vi är dömda redan när
vi går in genom dörren. När Ken sket på kungahuset
för 7 år sen blev det lynchstämmning, till och med i subkultuens
korridorer. Jag hade bland annat en diskution med en av arrangörerna
av Svenska Öppna. Han tyckte det var fel. Han respresenterade
en attityd som var nationell, som kärringar: Så gör man
inte. Sen när Eminem stog på scen i Globen och petade
extacy vrålade 15 tusen pers ut sin lycka över det. Eminem
är såååå rebelisk ja. Han är vit, puckon.
Petter flowar som vem som helst och säljer platina. Inget
illa menat men du är inte "fett speciell". Varför
har du inte gjort mer för invandrar kidsen? Du är i en position
där du kan förändra. Jag hörde din sommar special
för några år sen. Mer sånt. Okey, det är inte
menat att man ska springa ut och krama varenda afrikan man ser. Uppenbarligen
kan man inte rädda alla. Men man kan prata och visa sin så
kallade medvetenhet. Lyckas man, soft. Hiphopen är kapitalistisk,
låt den förbli det. Men i ett land som har 30% skatt och som
är neutralt i alla avseenden är det svårt att se bling-bling
faktorn. Vem fan har råd med diamant-armband och Breitling-klockor?
Dom med respekt. Rapmusiken i Bronx-slummen utveclades från dom
som hade respekt. Hajaru? Var du någon och hade du respekt kunde
du hooka med nån producent som senare kunde kanske hjälpa dig
fram till ett demo eller nåt. Hade du inte blivit rapartist hade
du kanke lyckats, kanske inte. Men fatta, respekten fanns där. För
omgivningen och för en själv. Inget jävla gå upp
6 på morronen för att slita som ett djur, spara, och sen kanske
åka Ålands-båten. Det var riktiga hustlärs förstår
ni. Men ändå. Poängen ligger i att i Sverige klarar vi
oss bra ändå. Inga super-jobbiga områden att bo i. Grejar
man att tänka ut hur man ska arrangera att alarmera, övertrassera,
arbeta, psykologisera, borra och filosofera lever man gött i Sverige.
Vi har vatten i kranen, elektricitet i ledningarna och bidrag från
alla håll och kanter. Att skaffa sig respekt på Södermalm,
Östermalm, Norrmalm eller Västeremalm är inte direkt samma
grej som att överleva på gatorna i thö faive börows.
Alla låtar som säger oss nånting borde träffa oavsett
om dom är på engelska eller svenska. Wyclef Jean brukar
till exempel släppa in ungar från sitt gamla bostadsområde
i sin studio och låta dom avgöra om hans musik är het
eller inte. Deras uppriktighet duger för att veta om det är
bra musik eller inte. Om du har favorit rader av transatlantiska artister
är det logiskt om favoritraderna från svenska rappare träffar
hårdare. Nästa gång du känner dig b-boyisk, plocka
fram en gamal hederlig rökare. Eye N Is "Låt
det brinna", Timbuktus "Pendelparanoia"
eller Petters "Nya stilen"! Klyftorna i svensk
hiphop är inte osynliga. Olika bakgrund, olik musiksmak. Det keffa
är när musiken blir ett plagiat på orginalet. Bara för
att Monica Zetterlund klarade av att översätta på
ett snyggt sätt, betyder det inte att våldironi och wannabee-ghetto
attityd speglar sig bra i svensk rapmusik. Rapmusik är ett budskap.
Vad för budskap? Att systemet är gjort för att få
ska bli överdrivet mätta och många ska förbli hungriga.
Vi hungriga kan däremot ha kul. Aiiiiight.
Jag började lyssna på rapmusik 90-91.12 år senare har
man gått och insett att droger, vapen och aggresivitet inte leder
nånstans. För att överleva är det en fördel
om man förblir stark. Jag känner en Indian härborta, ungdomarna
i deras kulturella samhälle som har blivit väldigt utsatta för
alkohol och kriminalitet har ett ordspråk:"stay strong stay
safe". Vissa av oss växer upp i trygghet, vissa av oss i ovisshet
och osäkerhet. Det är inte upp till oss svaga att sjunka. Det
är upp till oss starka att hjälpa. Dags att kolla sig själv,
efter det kan man kolla efter andra.
Stay Black
Houman Sebghati
2003
| 
