Den ständiga frågan om Hip-Hop kulturen är död
eller inte kan bara besvaras med vad man själv har för
bild av hip-hop.
Hip-Hop eller rap som man kallade för "fattigmans musiken"
när den kom, I alla fall om man lirade rock eller annnan som
man sa ”riktig” musik är idag ledande i Världen.
Ordet fattig kom från att det dels var en subkultur, dels
att skivspelare, mixer och mikrofon inte var speciellt dyrt i jämförelse
med andra instrument. Det ansågs också fattigt att stjäla
annans musik. Det anser man för övrigt fortfarande idag,
även om samplingen är en gedigen konst.
Men för att att ta reda på om hip-hop och rap är
utdöende måste man först gå tillbaka till
roten. Hur såg kulturen ut? Vad var kulturen? Och hur ser
den ut idag.
Från första början var det viktigaste att man gjorde
någonting. Att man själv var en del av kulturen och kunde
bidra med något på ett eget sätt. Det viktigaste
var inte ytan utan innehållet. Idag har tiden och utvecklingen
i samhället många gånger sprungit förbi den
ideologiska biten med hip-hop. Och det gjordes för länge
sedan. När det finns komers med i bilden så är det
en naturlig utveckling. Och varför blir det så?
- Av den enkla anledning att det är fler aktörer som inte
har med hip-hop att göra som vill ha en bit av kakan. För
att kakan skall vara så stor som möjligt och att det
skall bli något över av kakan till artsiten, måste
artisten också kunna nå ut till en större mängd
människor än som det kanske var tänkt från
början. På så sätt slätar man ut hip-hoppen. Det blir Hip Pop.
För att leka med tanken lite om skillnader nu och då.
Om filmen Crackaparkz som var ett idellt projekt på
sammanlagt över tusentals timmar hade gjort i början av
epoken hade den utan tvekan varit något av det viktigaste
som hänt i den svenska hip-hop historien. Och detta hade den
varit trots sina otaliga brister. Anledningen är den enkla,
att man DÅ värdesatte en sådan sak så kollosallt
mycket mer. Idag är den skit på grund av alla tekniska
bitar som är så mycket bättre i andra filmer. Men
man glömmer bort den viktigaste biten. Grund ideologin. Den
var gjord av hip-hoppare för hip-hoppare och inte av proffs
i filmbranchen. Filmens syfte var inte att sälja. Man gjorde
den av kärlek till kulturen.
Det är därför mina vänner som graffitin alltid
är hardcore och alltid kommer att vara den delen av hip-hop
kulturen som står sig bäst. Medans svenska rappare fanns
i aftonbladets innelista i vecka efter vecka stod målarna
kvar i tunnlarna med sina cans. De började inte måla
för den typen av fame. När du ser en burner så skiter
du fullständigt i hur den personen som gjort konstverket ser
ut eller var han har för kläder etc..
Fokuseringen ligger i den pesonliga bedriften. Om han lyckats med
att bomba hela staden har han gjort detta på egen hand, med
sina egna medel.
Du konstaterar bara att han är king of bombing!
Graffitimålarna tjänar inga pengar, de tar bara risker.
Keeping it real.
Ingen annan än graffitimålaren bestämmer hur målningen
skall se ut.
Idag är det många som skall bestämma hur en platta
skall låta.
Rapsvängen har spolat alla sina gamla normer för länge
sedan med kanske just motiveringen att det är gammalt. Rapparna
själva har dömt ut sina egna stadgar.
Idag gäller det bara att sälja. Dat´s it!
Den bild av hip-hop som min generation fick är som en helt
annan än den som unga får idag. Det vore konstigt annars.
Det kallas för utveckling, även om det är blandade
känslor om den är bra.
hip-hop kulturen har kanske nått klimax. Det går inte
att framkalla retro trender hur många gånger som helst.
Speciellt inte bland folk som aldrig upplevde kulturen när
den kom för första gången.
Man sa redan 1992 att hip-hop kulturen var på väg att
dö, även i mitten på nittiotalet fanns det en rejäl
svacka.
Men de sakerna som fanns att ta igen då undrar jag om det
finns så mycket kvar att hämta in idag.
Man skulle kunna säga att man har plundrat hip-hop kulturen
på de flesta av dess naturtillgångar.
Då under de första kriserna hade inte den mediala expansionen
skett. Inte heller explosionen bland relativt unga utövare.
Nu är hip-hop kulturen förflyttad från mörka
fritidsgårdar till Allsång på skansen och andra
familjeprogram. Det finns inget spänannde kvar.
Att vara hip-hoppare/rappare som då ansågs lite mer udda,ovanligt,exotiskt
eller kalla det vad ni vill är idag lika spännande som
makaroner och falukorv
Mycket av dödligheten är självförvållad
då själva kulturen har så mycket negativ energi.
Hip-hop som skulle vara emot våld och droger är idag
nästan ett måste för att bli en accepterad artist.
Många som borde tagit sin chans att komma ur träsket
när de blev signade grävde sig ner ännu mera pga
en image som var tvungen att uppfyllas. En gammal vän till
mig som gjorde en singel med mig under nittiotalet dog för
en tid sen i en heroinöverdos. En annan partner på micken
och legend inom kulturen sitter idag inne på rättsyk
för grov misshandel och mordförsök. Alla som är
inne i den här branchen har säkerligen ett par vänner
som det gått riktigt snett för.
Men det är väll en del av spelet. Frågan är
då om det är värt att lägga så mycket
av sin livsenergi på något som innebär sådanna
risker.
Jag tror att de som är väldigt mycket mot den utvecklingen
som hip-hop har gått mot idag kanske startar en ny kultur,
baserad på influenserna som man gillade. hip-hop kulturen
som först kom är död. Den är något som
folk inom snar framtid kommer att ha som tema när man har maskerad.
Ungefär som 70-talsfester. Nostalgiresor. hip-hop som den är
idag kommer att leva vidare. Tills något annat dyker upp.
Antingen följer man med tåget eller så hoppar
man av och byter vid nästa station.
Gå den egna vägen och utvecklas. Den utvecklingen kommer
att utveckla andra. Gör som alla andra och utvecklingen står
still.
Med Vänlig Hälsning:
Vääs, Göteborg, 2003
| 
